Det kan jeg den tiende om jeg ser tuntroll leke i luften; da vinker jeg slik at de flyr av sted, hjemløse flakker de, hvileløst flyr de vill.

Vers 21

SideToppBilde

Þat kann ek it tíunda: ef ek sé túnriður leika lofti á, ek svá vinnk at þær villar fara sinna heimhama, sinna heimhuga.

Vers 21

heim

meg

ideologi

asatru

kunst

kaos

gestrbok

lenker


Åsatru Gínungagap De 9 Verdener Óðinn Gudene Yggdrasil Valkyrier Ragnarok Myter Sagaer Skaldeskap

spyd.png

Håvamål Voluspå Rígsþulakvaðr Þrymskviða spyd.png

Rígsþulakvaðr

Rígsþula
Fra Edda Sæmundar

Sva segia menn i 
fornum sogum, 
at einnhverr af áásum, 
sa er Heimdallr het, 
fór ferðar sinnar
ok framm með 
siofarstrondu nockurri, 
kom at einum husabe
ok nefndiz Rigr. 
Eptir þeirri sogu 
er kvæði þetta:

1.
At kvaðu ganga
grænar brautir
oflgan ok alldinn
as kunnigan,
ramman ok roskvan
Rig stiganda.

2.
Gekk hann meirr at þat
miðrar brautar,
kom hann at husi,
hurð var áá giætti;
inn nam at ganga,
elldr var a golfi,
hion satu þar
har at arni,
Ai ok Edda
alldinfallda.

3.
Rigr kunni þeim
rað at segia,
meirr settiz hann
miðra fletia,
enn a hlið hvaara
hion salkynna.

4.
Þa tok Edda
okvinn leif,
þungan ok þykkan,
þrunginn saðum;
bar hon meirr at þat
miðra skutla,
soð var i bolla,
setti a bioð,
var kalfr soðinn
krasa beztr.

5.
Rigr kunni þeim
rað at segia,
reis hann upp þaðan,
reðz at sofna,
meirr lagðiz hann
miðrar rekkiu,
en a hlið hvára
hion salkynna.

6.
Þar var hann at þat
þriar nætr saman,
gekk hann meirr at þat
miðrar brautar,
liðu meirr at þat
manuðr niu.

7.
Ioð ól Edda,
iosu vatni,
- - - - - -
horfi svartan,
hetu Þræl.

8.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna,
var þar a hondum
hrokkit skinn,
kropnir knuar,
- - - - - -
fingr digrir,
fúúlligt andlit,
lotr hryggr,
langir hælar.

9.
Nam hann meirr at þat
magns um kosta,
bast at binda,
byrðar giorva,
bar hann heim at þat
hris gerstan dag.

10.
Þar kom at garði
gengilbeina,
orr var a ilium,
armr solbrunninn,
niðrbiugt er nef,
nefndiz Þir.

11.
Miðra fletia
meirr settiz hon,
sat hia henni
sonr huúss;
reddu ok ryndu,
rekkiu giorðu
Þræll ok Þir
þrungin dægr.

12.
Born ólu þau,
biuggu ok unðu,
hygg ek at heti
Hreimr ok Fiosnir,
Klurr ok Kleggi,
Kefsir, Fulnir,
Drumbr, Digralldi,
Drottr ok Hosvir,
Lútr ok Leggialldi;
logðu garða,
akra toddu,
unnu at svinum,
geita giættu,
grofu torf.

13.
Dættr voru þær
Drumba ok Kumba,
Ockvinkalfa
ok Arinnefia,
Ysia ok Ambatt,
Eikintiasna,
Totrughypia
ok Tronubeina;
þaðan eru komnar
þræla ættir.

14.
Gekk Rigr at þat
rettar braúter,
kom hann at hollu,
hurð var a skiði;
inn nam at ganga,
elldr var a golfi,
hion satu þar,
helldu a syslu.

15
Maðr teglði þar
meið til rifiar,
var skegg skapat,
skor var firir enni,
skyrtu þrongva,
skokkr var a golfi

16.
Sat þar kona,
sveigði rokk,
breiddi faðm,
bio til vaðar;
sveigr var a hofði,
smokkr var a bringu,
dúkr var a halsi,
dvergar a oxlum.
Afi ok Amma
attu hús.

17.
Rigr kunni þeim
rað at segia,
[meirr settiz hann
miðra fletia,
enn a hlið hvara
hion salkynna].

18
[Þa tok Amma]
- - - - - -

19.
[Rigr kunni þeim
rað at segia],
reis fra borði,
reð at sofna,
meirr lagðiz hann
miðrar rekkiu,
enn á hlið hvara
hion salkynna.

20.
Þar var hann at þat
þriar nætr saman,
[gekk hann meirr at þat
miðrar brautar,]
liðu meirr at þat
manuðr niu.

21.
Ioð ol Amma,
iosu vatni,
kolluðu Karl,
kona sveip ripti
rauðan ok rioðan,
riðuðu augu.

22.
Hann nam at vaxa
ok vel dafna,
oxn nam at temia,
arðr at giorfa,
hús at timbra
ok hloður smiða,
karta at giorfa
ok keyra plóg.

23.
Heim oku þa
hanginluklu,
geitakyrtlu,
giptu Karli;
Snor heitir su,
settiz undir ripti,
biuggu hion,
baúga deilldu,
breiddu blæiur
ok bu giorðu.

24.
Born olu þau,
biuggu ok undu,
het Halr ok Drengr,
Haulldr, Þegn ok Smiðr,
Breiðr, Bondi,
Bundinskeggi,
Bui ok Boddi,
Brattskeggr ok Seggr

25
Enn hetu sva
oðrum nofnum:
Snot, Brúðr, Svanni,
Svarri, Sprakki,
Flioð, Sprund ok Vif,
Feima, Ristill;
þaðan eru komnar
karla ættir.

26.
Gekk Rigr þaðan
rettar braútir,
kom hann at sal,
suðr horfðu dyrr,
var hurð hnigin,
hringr var i giætti.

27.
Gekk hann inn at þat,
golf var straað,
satu hion,
saz i augu
Faðir ok Moðir,
fingrum at leika.

28.
Sat husgumi
ok sneri streng,
alm of bendi,
orfar skepti;
enn huskona
hugði at ormum,
strauk of ripti,
sterti ermar.

29
Keisti falld,
kinga var a bringu,
siðar slæður,
serk blafaan;
brun biartari,
briost liosara,
hals hvitari
hreinni miollu.

30.
Rigr kunni þeim
rað at segia,
meirr settiz hann
miðra fletia,
enn a hlið hvára
hion salkynna.

31.
Þa tok Moðir
merktan duk,
hvitan af horfi,
hulði bioð;
hon tok at þat
hleifa þunna,
hvita af hveiti,
ok hulði duk.

32.
Framm setti hon
skutla fulla,
silfri varða
- - - - a bioð,
fan ok fleski
ok fugla steikta;
vin var i konnu,
varðer kaalkar;
drukku ok dæmðu,
dagr var a sinnum.

33.
Rigr kunni þeim
rað at segia,
reis hann at þat,
rekkiu gerði;
þar var hann at þat
þriar nætr saman,
gekk hann meirr at þat
miðrar brautar,
liðu meirr at þat
máánuðr niu.

34.
Svein ol Moðir,
silki vafði,
iosu vatni,
Iarl letu heita;
bleikt var har,
biartir vangar,
otul voru augu
sem yrmlingi.

35
Upp ox þar
Iarl á fletium,
lind nam at skelfa,
leggia strengi,
alm at beygia,
orfar skepta,
flein at fleygia,
frokkur dyia,
hestum riða,
hundum verpa,
sverðum bregða,
sund at fremia.

36.
Kom þar or runni
Rigr gangandi,
Rigr gangandi,
runar kendi;
sitt gaf heiti,
son kveðz eiga;
þann bað hann eignaz
oðalvollu,
oðalvollu,
alldnar bygðir.

37.
Reið hann meirr þaðan
myrkan við,
helug fioll,
unnz at hollu kom;
skapt nam at dyia,
skelfði lind,
hesti hleypti
ok hiorfi brá;
vig nam at vekia,
voll nam at rioða,
val nam at fella,
va til landa.

38.
Reð hann einn at þat
aatiaan buum;
auð nam skipta,
ollum veita
meiðmar ok mosma,
mara svangrifia,
hringum hreytti,
hio sundr baúg.

39
Oku ærir
urgar brautir,
komu at hollu,
þar er Hersir bio;
mey atti hann
miofingraða,
hvita ok horska,
hetu Erna.

40.
Baðu hennar
ok heim oku,
giptu Iarli,
gekk hon und lini;
saman biuggu þau
ok sier undu,
ættir ioku
ok alldrs nutu.

41.
Burr var hinn ellzti,
en Barn annat,
Ioð ok Aðal,
Arfi, Mogr,
Niðr ok Niðiungr,
namu leika,
Sonr ok Sveinn,
sund ok tafl,
Kundr het einn,
Konr var hinn yngzti.

42.
Upp oxu þar
Iarli bornir,
hesta tomðu,
hlifar bendu,
skeyti skofu,
skelfðu aska.

43.
En Konr ungr
kunni runar,
æfinrunar
ok alldrrunar;
meirr kunni hann
monnum biarga,
eggiar deyfa,
ægi legia.

44.
Klok nam fugla,
kyrra ellda,
sæva ok svefia,
sorgir lægia,
afl ok eliun
aatta manna.

45
Hann við Rig Iarl
runar deilldi,
brogðum beitti
ok betr kunni;
þa oðladiz
ok þa eiga gat
Rigr at heita,
rúnar kunna.

46.
Reið Konr ungr
kiorr ok skoga,
kolfi fleygði,
kyrði fugla.

47.
Þa kvað þat kráka,
sat kvisti ein:
«Hvat skaltu, Konr ungr!
kyrra fugla?
helldr mætti þer
hestum riða,
[hiorum bregða]
ok her fella.

48.
Áá Danr ok Danpr
dyrar haller,
æðra oðal,
enn er hafit;
þeir kunnu vel
kiol at riða,
egg at kenna,
undir riufa.

Rigstula
Från Edda Sæmundar

Så säges det i fornsagor,
att en av asarne,
som hette Heimdallr,
färdades fram 
längs havets strand,
kom till en gård och 
kallade sig Rig. 
Efter denna saga är 
detta kväde.

1.
En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.

2.
Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.

4.
Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

5.
Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

6.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

7.
Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
- - - - - -
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.

8.
Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
- - - - - -
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.

9.
Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.

10.
Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.

11.
Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.

12.
Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.

13.
Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.

14.
Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.

15.
Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.

16.
Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
»dvärgar» på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.

17.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

18.
Då tog Amma etc.
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

19.
[Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

20.
Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.

21.
Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.

22.
Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.

23.
Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.

24.
Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskegg och Segg.

25.
Dessa namn vidare
döttrarna hade:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund, Viv,
Feima, Ristil.
Början det var
till böndernas ätter.

26.
Rig gick därpå
raka vägen,
han kom till en sal,
åt söder vette dörren,
dörren var öppen,
vid dörrkarmen ringen.

27.
Så in han steg,
strött var golvet;
makarne sutto där
och sågo på varandra,
Fader och Moder,
och med fingrarne lekte.

28.
Husfadern satt
och snodde bågsträng,
pilbågen krökte
och pilar skaftade.
Men husmodern armarna
ihågkom på sig,
strök linnet,
stärkte ärmarna.

29.
Satte duk högt på huvudet,
hängsmycke på bröstet.
Blått sirat var linnet
med släpande ärmar;
brynen bjärtare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än vitaste snö.

30.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
en märkt duk,
vit av lin,
och lade på bordet.
Därpå tog hon
tunna kakor
och lade dem, vita
av vete, på duken.

32.
Fulla fat
fram hon satte,
silverbeslagna,
med sovel på bordet:
fett fläsk
och fåglar stekta;
vin var i kannan,
kalkar beslagna;
de drucko och språkade;
dagen gick till ända.

33.
Rig kunde dem
råd säga,
reste sig därpå,
redd blev sängen.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

34.
En son födde Moder
och i siden lindade;
på honom vatten de göto,
läto Jarl honom heta.
Blekt var håret,
blomstrande kinderna,
ögonen skarpa
som på ormyngel.

35.
Upp där växte
den unge Jarl,
sköld han bar
och bågsträngar fäste,
pilbågar krökte
och pilar skaftade,
slungade spjut
och svängde lansar,
hetsade hundar
och på hästar red,
svängde svärd
och simning övade.

36.
Kom då ur risbuskar
Rig gående,
Rig gående,
runor honom lärde.
Sitt namn gav han honom,
som honom nämnde.
Han bad honom intaga
odalmarkerna,
odalmarkerna,
de urgamla bygder.

37.
Jarl red sedan
över svartan skog,
över frostiga fjäll
och kom fram till en hall.
Han sköt med spjut,
svängde skölden till värn,
hästen sporrade
och högg med svärd,
väckte strid,
och valplats blotade,
stridsmän han fällde
och stred för landvinning.

38.
Därpå ensam han rådde
över aderton gårdar,
gods han skiftade.
gav åt alla
smycken, klenoder
och smärta hästar,
slösade ringar,
högg sönder guldten.

39.
Sändemän på våta
vägar åkte,
kommo till den hall,
där Herser bodde.
En mö han hade
med mjuka fingrar,
ljuslätt och klok,
kallad Erna.

40.
Till henne de friade
och hem henne förde,
gifte henne med Jarl,
hon gick under brudlin;
de levde tillsammans
och lycka njöto,
fostrade ättlingar,
fröjdades åt livet.

41.
Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mog;
lekar Nid
och Nidjung lärde
samt Son och Sven
simning och brädspel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

42.
Jarls arvingar
upp där växte,
redo in hästar,
rundade sköldar,
skavde pilar
och skakade spjut.

43.
Men Kon den unge
kunde runor,
livsrunor
och levnadsrunor;
mäktig han var ock
att människor frälsa,
döva eggar
och dämpa hav.

44.
Fåglars låt han lärde,
lågor att släcka,
sorger att söva,
sinnen att stilla,
hade åtta karlars
kraft och styrka.

45.
Han med Rig Jarl
i runor tävlade,
konstgrepp brukade
och bättre kunde;
då förvärvade han
och vann åt sig
att heta Rig
och runor kunna.

46.
Kon den unge red käckt
genom kärr och skogar,
lät trubbig pil flyga,
fåglar lockade

47.
Då sade kråkan,
på kvisten satt ensam:
Vi sätter du, Kon unge,
försåt för fåglar?
Hellre du kunde
hästar rida,
[hugga med svärd]
och här fälla.

48.
Dan och Damp
äga dyrbara salar,
yppare odal,
än I haven;
de skicklige äro
att skepp rida,
svärd att svinga
och sår öppna.


Skrevet : 2004-11-21/03:16:16

Tilbake

valkyriebilde

Siste oppdatering : 2006-12-02/20:54:11
Les artikkelen

Siste innriss : 2017-03-10/10:36:47
Les gjesteboken

Antall besøkende : 543478